...
Saknar inte dej, men det vi hade...
3 på 10
Idag pratade jag me min mamma. Det finns tydligen ganska många i släkten som haft cancer. Min farfar hade samma typ som jag och dog när han va 23 år. Mammas kusin hade bröstcancer men e botad nu och min mormors mamma dog av cancer i levern. Det är kanske ett 10 tal i min släkt som har lidit av cancer och 3 som överlevt. Känns som man har oddsen emot sig..
Puss!
Jag vill bara tacka alla mina underbara kompisar och alla fina släktingar som hjälper och stöttar mej! Älskar er alla! <3
Ett liv utan musik?
Jag har tänkt på det jag kommer att sakna mest när jag har förlorat rörelsen i kroppen. Hur ska jag klara mig utan musik? Jag känner redan nu att det är svårare än det var för några månader sen att spela. Just nu är det musiken som gör mej glad och jag har ju alltid spelat instrument!
Min mamma berättade för ett tag sen att jag redan som barn var musikalisk. Jag hade tydligen lärt mej att spela piano när jag var 3 (ok jag erkänner inte direkt som Bach men ändå! :P) och när jag var 5 lärde jag mej alldeles själv att spela blockflöjt. Hela mitt liv har handlat om musik! Det är ju min "grej", det som jag alltid varit bra på och fått beröm för och nu när det försvinner vet jag inte hur jag ska klara det.. Det får tiden utvisa.
Första inlägget!
Hej!
Mitt namn är Louise men kallas för Lollo. Jag är en glad 20 årig musikfantast som älskar min familj och mina vänner. Jag har Hjärncancer.
Det var för ungefär två månader sedan det började.. Jag stod ovanför en trappa och helt plötsligt blev allting mörkt. Jag vaknade upp nedanför trappan med nästan alla ben man kan tänka sig brutna. Jag åkte genast till akuten (i ambulans) och fick då en huvudröntken för att se om jag hade hjärnskakning eller något sånt (kommer inte riktigt ihåg). Då såg allt normalt ut. I alla fall tills man kollade på bilderna igen för ca två veckor sedan när man upptäckte någon på bilderna som krävde att de tog en till röntkenplåt. Dom hade upptäckt att jag lider av hjärncancer och att cancern sitter i den delen som kontrollerar kroppens rörelser.
Läkarna säger att det troligtvis inte kommer att ta så lång tid innan jag förlorar rörelsen i kroppen helt...
I den här bloggen kommer jag inte att skriva om vad jag gör varje dag eller så, men jag kommer att ha detta som en del i terapiarbetet som jag har blivit rekomenderad att delta i. Jag kommer att skriva ner hur jag känner och verkligen mår. Det känns som att det kan vara skönt, för annars känns det som att man är tvungen att hålla upp en fasad som talar om att allt är bra och att jag inte är rädd, något som inte stämmer ett dugg.
Jag hoppas att ni inte tycker att jag gnäller för mycket eller så, men ibland kanske man måste få göra det? Kanske bättre här än i verkligheten?
Mitt namn är Louise men kallas för Lollo. Jag är en glad 20 årig musikfantast som älskar min familj och mina vänner. Jag har Hjärncancer.
Det var för ungefär två månader sedan det började.. Jag stod ovanför en trappa och helt plötsligt blev allting mörkt. Jag vaknade upp nedanför trappan med nästan alla ben man kan tänka sig brutna. Jag åkte genast till akuten (i ambulans) och fick då en huvudröntken för att se om jag hade hjärnskakning eller något sånt (kommer inte riktigt ihåg). Då såg allt normalt ut. I alla fall tills man kollade på bilderna igen för ca två veckor sedan när man upptäckte någon på bilderna som krävde att de tog en till röntkenplåt. Dom hade upptäckt att jag lider av hjärncancer och att cancern sitter i den delen som kontrollerar kroppens rörelser.
Läkarna säger att det troligtvis inte kommer att ta så lång tid innan jag förlorar rörelsen i kroppen helt...
I den här bloggen kommer jag inte att skriva om vad jag gör varje dag eller så, men jag kommer att ha detta som en del i terapiarbetet som jag har blivit rekomenderad att delta i. Jag kommer att skriva ner hur jag känner och verkligen mår. Det känns som att det kan vara skönt, för annars känns det som att man är tvungen att hålla upp en fasad som talar om att allt är bra och att jag inte är rädd, något som inte stämmer ett dugg.
Jag hoppas att ni inte tycker att jag gnäller för mycket eller så, men ibland kanske man måste få göra det? Kanske bättre här än i verkligheten?
